I söndags var det nog första gången jag blev RIKTIGT rädd. Farfar serverade musselsoppa till förrätt (vi firade min pappa). Jag var ytterst tveksam om jag ville smaka på soppan. Fick en liten liten bit av en mussla men den ville inte nå fram till min bestämda mun.
Pappa sa -Akta dig dem bits. Precis efter att han hade sagt det stoppade mamma helt oförberett en brödbit i min mun. Jag skrek i högan sky, sa lätt hysteriskt att jag trodde det var en mussla om och om igen, pendlade mellan ett hysteriskt skratt och var stundtals nära till tårarna.
Vilken traumatisk upplevelse det var. Det dröjer lääänge innan jag tittar på en mussla igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar